De återvänder hela tiden för att försöka förstå vad de som var på Utöya har upplevt...vilken otroligt traumatisk situation de befunnit sig i under dessa fruktansvärda timmar..
Det är nog det som berör mig mest..paniken, skräcken och hur hjälplösa alla dessa unga människor måste ha känt sig..
De som har dött...de är borta..så otroligt tragiskt för alla närstående...
Men...jag tänker ändå mest på de som överlevde...de som kommer få leva både med sorgen efter sina kamrater och med minnena av det som hände..
Kan livet någonsin återgå till det normala efter något sådant?
Unga människor..de som "har hela livet framför sig"..det är så jäkla orättvist att någon sliter sönder dessa liv..
Och jag kan inte göra nåt åt det...jag vill bara kunna ändra det som hänt..ta bort det..men det går inte..
Om JAG känner denna nästan förtärande förtvivlan, ilska och frustration så vill jag nog inte ens föreställa mig hur det känns i de som är drabbade..
För då skulle jag nog gå sönder..
Sänder mina varmaste tankar till alla som drabbats av detta ofattbara...
Dear Tesa, I am greaving with you... How can a human do this to children? I will never be able to understand...
SvaraRaderaHej Tesa, precis så tänker jag oxå denna skräck som måste ha varit på denna ö. Att stå öga mot öga med denna vidriga person o veta att han snart ska skjuta en. Och dessa syner för dessa som överlevde. Man får inte leva sig in i det för mycket men det kan vara svårt. Hoppas du mår bra i övrigt, ha de CK.
SvaraRadera