Snälla, snällla, snälla, snälla...

Tigger lite mera röster på mitt fotobidrag..
JAG tycker ju naturligtvis att min bild är den finaste i heeela tävlingen..
iallafall har den det finaste motivet..

Det ska bara vara att klicka på bilden för att komma till röstningen..




Och snart kommer hon på besök..mormor är på bättringsvägen och Aline har några mystiska prickar som mormor ska ge "expertutlåtande" om...
Och det gör jag så gärna...

Ett sjukt inlägg..

Jag är hemma från jobbet idag...sjuk..

Lite feber och ont i halsen och snorig..
Inte nåt att yvas över precis men för mig är det här nåt alldeles speciellt..
För första gången på sådär 20 år har jag ringt till jobbet och sagt att jag inte kommer för att jag är SJUK

Kan ju då bero på att jag inte haft nåt "jobb" att ringa till..det har ju mer varit så att man kraxat till gubben på môrran att han minsann får ta lagårn själv idag..eller så har man tvingat sig ut och gjort det nödvändiga ändå..

Som den där gången för många år sen när vi hade influensa hela familjen..vi låg utslagna kors o tvärs på soffor och madrasser i vardagsrummet och fixade inte så mycket mer än att få i oss själva och ungarna mat såpass att vi klarade livhanken..
Och att ge djuren mat och mjölka..
Man gick omkring i feberyra i lagårn och hade inte riktigt markkontakt..minns att man gick med "höga knän" för man var så yr att avståndsbedömningen till golvet var lite si o så med..
Hmm...jag hade tidigare uttryckt åsikten om att:
-"Antingen är folk väldigt sjåpiga eller så har jag aldrig haft influensa"

Eeehh...jag hade aldrig haft influensa..

Har faktiskt inte haft det senare heller..och det är jag rätt glad för..
Så det känns lite futtigt att ringa sig sjuk för en alldeles vanlig förkylning...men jag tänkte att det kanske inte skulle skada att få vila sig lite när man har feber..
När man nu kan..

Men lite dåligt samvete har jag...
Fast jag vet att det också är rätt så sjukt...
Så jag sjukanmäler härmed mitt dåliga samvete och går och lägger mitt värkande huvud en stund med ett gott samvete som huvudkudde..

Är nog äldre än jag trodde..

Min svägerska letade lite roliga vintagebilder...och hittade mig..

I min ungdom kanske nån gång i kamerans barndom..ja det är iallafall så länge sen att jag inte minns det...

"Uti vår hage" vid mitt gamla hus..

Kanske dags för en uppdatering här...har ju egentligen stooora nyheter att dela med mig av..
Eller iallafall en stor nyhet..

Korna är borta..
Vi har skaffat oss ett vanligt Svenssonliv med arbetstider som alla andra..
Hastigt och lustigt bestämde sig gubben för att börja med skogsröjning istället..jag är nog fortfarande lite i chock, det är bara nån månad sen..
Från beslut till kolösa gick det bara ett par veckor..

Ja helt kolösa är vi väl inte..det går några sinkor kvar och alla ungdjuren är kvar men de klarar sig ju själva ute på betet så här års..

Och hur känns detta då?
Joo.. - "det känns rätt gôtt faktiskt"
Men konstigt..särskilt konstigt är att behöva köpa mjölk i pappersförpackning..

Och så jag då?
Jag jobbar på...rensar ogräs och städar parker..klipper gräs och trimmar i halva stan..men det händer väldigt sällan nåt här hemma i min egen trädgård..
Min trädgård är en sorglig historia...i år igen...
Att jag skadade knät i juni gjorde ju liksom inte saken bättre...men nästa år...DÅÅ..ska jag iallfall inte skada benet hoppas jag..


Vi får väl se hur mycket man hinner få ordning på nu i höst..nu tar ju gräset igen sig så man kanske hinner mer än att hålla efter det.. (förbannade gräs till att ta tid o ork..)

Sen finns det ju annat som tar en del tid också..men som ger mer energi än det tar..

Aline va klart..
Underbara ungen.

Det händer så mycket nu och jag är såå glad att jag är en del av hennes vardag...att hon finns så nära att man kan ramla in och få en kosestund när man behöver och att jag kan ställa upp som barnvakt på kort varsel..och att Johanna skaffat sig körkort o bil så att de trillar in spontant ibland..


Såå...vad betyder en vildvuxen trädgård när Aline ändå tycker att det är en av de bästa platserna på jorden..
Jag skickade in den här bilden till en fototävling...och nu behöver jag ju en massa röster så det är bara att klicka på länken och gå in och rösta...
Man kan rösta på bilden varje dag..och det är väl klart att ni gör ;0)

Klicka på bilden för att komma till röstningen

Länk till min bild i tävlingen..

Ha det riktigt gôtt nu..
./Tesa

Finaste blomman i mormors trädgård..

 
Det Aline helst gör i mormors trädgård är att

SPRINGA!!!

 

Lycka!!





Fram o tillbaka…
 




Mellan varven kan man prata lite med “Snoose”




…eller fylla på lite energi i vinbärsbuskarna…




Men till slut blir små ben trötta de med…





Men ganska nöjd ändå…

 


Och lycka för mormor är när Aline svarar NEJ, jag vill inte!!! när det blir prat på att åka hem..

Och det är minsann tur att Aline kommer på besök ibland så att mormor tar sig tid att bara “vara” och njuta i trädgården..för när hon är där ser jag min trädgård som en oas…

Inte särskilt långt härifrån..

Det som har hänt i Norge..så ofattbart och fruktansvärt...och jag kan inte släppa tankarna på det..
De återvänder hela tiden för att försöka förstå vad de som var på Utöya har upplevt...vilken otroligt traumatisk situation de befunnit sig i under dessa fruktansvärda timmar..
Det är nog det som berör mig mest..paniken, skräcken och hur hjälplösa alla dessa unga människor måste ha känt sig..
De som har dött...de är borta..så otroligt tragiskt för alla närstående...
Men...jag tänker ändå mest på de som överlevde...de som kommer få leva både med sorgen efter sina kamrater och med minnena av det som hände..
Kan livet någonsin återgå till det normala efter något sådant?





Unga människor..de som "har hela livet framför sig"..det är så jäkla orättvist att någon sliter sönder dessa liv..
Och jag kan inte göra nåt åt det...jag vill bara kunna ändra det som hänt..ta bort det..men det går inte..
Om JAG känner denna nästan förtärande förtvivlan, ilska och frustration så vill jag nog inte ens föreställa mig hur det känns i de som är drabbade..
För då skulle jag nog gå sönder..

Sänder mina varmaste tankar till alla som drabbats av detta ofattbara...

Vet inte om jag vågar berätta...

När jag berättat den här historien för mina barn har jag börjat med att tala om för dem att faktiskt kunde ha blivit moderlösa så det är inte bara nåt att skratta åt..för det är lite dumt..faktiskt..fast egentligen inte..eller..hmm..

Det hände sig iallfall så att vi inte fick start på arbetsbilen när vi avslutat jobbet med att rensa ogräs i Strömstads mest trafikerade rondell...vi hade inne fyra unga killar som extrahjälp och en av dem försökte ge oss starthjälp med sin bil men eftersom våran är en diesel så gick det inte så smidigt..
Jag sa...och tänk om folk kunde lyssna på gamla erfarna kärringar...att de skulle låta bilen gå ett tag för att ladda vårt batteri..
Men..nää..det skulle då inte spela nån roll!
Hmm...inte ens fast vi startar våran traktor så minst en gång om dan vintertid så lyssnar nån på mig..
Nää..unga virila vältränade killar puttar igång bilar..
Och eftersom det var en stor bil så puttar även gamla kärringar..
Det ska dom låta bli..
För när unga killar får start på bilar så trampar dom inte ner kopplingen och gasar på så bilen bara rullar utan dom gasar iväg..och gamla kärringar utan magmuskler har inte en chans att återfå jämvikten när dom lagt all sin tyngd mot flaket på en bil som sen kör iväg..
Jag hade valet att antingen släppa taget om flaket och ramla pladask på näsan i full fart eller att försöka springa med..
Så jag sprang..för allt vad tygen höll..men till slut kunde mina ben inte springa fortare så jag fick sluta springa och släpa med efter bilen en bit istället..på mitt vänstra ben..tack gode gud för mina knäskydd!!
Till sist var jag tvungen att släppa taget om flaket och gjorde en saltomortal eller två på asfalten och slog huvvet i backen...
Jag reste mig upp igen iallafall..
Mina "medputtare" stod 25 meter längre bak och fattade inte vad jag höll på med...
Och gamla kärringar har ju svårt att erkänna att dom är skröpliga...så..
- "Jodå, det gick bra.."
Fast lite slarkig i knät var jag ju...och lite ont i en hand...huvvet klarade sig med en rejäl bula..

Så jag jobbade vidare hela dan..och det som gjorde ondast var faktiskt handen som var lite blåslagen..
Knät var bara lite ostadigt..
Dan efter var knät inte så ostadigt längre bara svullet och stelt så jag jobbade på..hela den veckan...sen var det midsommar och långhelg och benet fick vila..
Knät och underbenet skiftade i alla regnbågens färger men det blev iallfall bättre dag för dag..och det blir det fortfarande..så jag har jobbat..
Idag känns det faktiskt riktigt bra..kan nästan gå utan att halta igen..

Jag vet att jag borde ha gått till läkare...jag borde ha sjukskrivit mig..
Men vi har ju så mycket att göra på jobbet..
Och jag är van vid att bita ihop..
Jag går inte till doktorn förrän jag tror jag ska dö eller möjligen om jag tror jag brutit nåt..och knät har inte gjort särskilt ont så det har jag nog inte gjort...
Och så länge det går åt rätt håll så...ja då är det väl "onödigt"..

Men jag lovar att söka läkare om det blir värre....
Jag lovar...